Min skruttfia är nog det absolut viktigaste jag har. Hon är viktigare än jag själv i mångt och mycket. Och min viktigaste uppgift är att hon får världens bästa förutsättningar i livet. Det är mitt jobb. Men något som jag om dagarna ständigt blir påmind om är vilka kvalitéer som faktiskt är viktigast och vilken bra grund jag kan ge henne om jag tänker efter lite. Empati är för mig extremt viktigt. Det visar en omtanke och förståelse för andra människor, och utan det blir det svårt att överleva, än mindre fungera i sociala situationer. Respekt och ödmjukhet är andra saker som jag vill att hon ska ha med sig. Och att hon blir duktig på att kommunicera. Det är a och o. Med alla, på alla sätt.
Hennes faktiska kunskaper kan jag bara hoppas på blir bra, om hon sen väljer att bli läkare, snickare eller biblotikarie, det kan bara hon bestämma. Jag tänker inte försöka styra hennes val, jag kan bara ge råd och sen hoppas att hon tänker bra själv.
Sånt funderar jag på under dagarna, när jag träffar människor från höger och vänster, pratat med kunder som har svårt att kommunicera och bygger på frustration. Att folk har så satans svårt att prata med varandra, eller ens svara på tilltal, det tycker jag är skämmande. Inte konstigt att samhället ibland blir knasigt. Det tar onödigt mycket energi och kraft. Länge leve kommunikationen!
